Det här sista halvåret har varit en tuff period för många av oss. Den svarta svanen Corona som dragit sina vingar över planeten, har förändrat allt. Ingen går oberörd förbi detta. Och nu när hösten börjar, kommer en andra våg. Nu när man vill och hoppas att det ska ta slut. För är det något som börjat ta slut så är det tålamodet. Själv fick jag träna på att leva isolerat fyra månader innan pandemin uppdagades. Som nybliven och ensamstående småbarnsförälder var jag så gott som livegen dygnet runt i flera månader. Detta trots hjälp från det lilla miraklets mormor och morfar, farmor och pappa. Faktum är, att jag knappt märkt av Coronan på grund av detta. Jag har haft fullt upp med att få vardagen att gå ihop, och att sova igen på dagen när jag inte kunnat på natten. När det pratats för mycket om det på tv, så har jag valt att stänga av. Jag har behövt spara på energin.

Värna relationerna extra viktigt

Jag har heller inte begränsat dotterns anhöriga från att komma hit eller ha fysisk kontakt. Dock att de tvättar sina händer innan. Rätt eller fel? Jag vet inte. Men jag vet att hennes anhöriga är viktiga för henne och att hon är viktig för dem. Jag vet att en av de finaste sakerna i livet är just en varm, trygg och kärleksfull famn. Och jag vet att en kram kan skingra ensamhet, sorg och sänka den inre stressen. En kram kan skapa både känsla av trygghet, mening och sammanhang. Barn, till skillnad från de flesta vuxna,  lever mer genom känslan än intellektet. De förstår inte alltid att om de nekas en kram, kan det vara för att skydda dem, eller de anhöriga. Att nekas närhet till en älskad, kan sätta sig som en tagg i hjärtat. Just därför har jag valt ett öppet förhållningssätt till anhöriga, och restriktivt till omvärlden. Anhöriga väljer själva om de vill hålla sig borta. Om man ska dra det till sin spets så har vi alla redan en dödsdom på oss. Vi får den i samma ögonblick som vi föds. Frågan är bara hur, var, när och varför vi dör. Om det råkar vara av Corona så är det så. Av all skit den ställt till med så ska den i alla fall inte ha fått stå i vägen för varma viktiga relationer med de närmaste. Den ska inte få plantera taggar i bröstet på både vuxna och barn.

Oförutsägbarheten är det enda förutsägbara

För så länge vi väljer att leva ansvarsfullt så finns det enligt mig, ingen skuld i om man råkar smittas eller för smittan vidare. Varför? Därför att det ligger inte i vår makt att påverka detta. Coronan muterar, den slår till på olika sätt, i olika miljöer och mot olika åldersgrupper. Den överraskar, är oförutsägbar och kort sagt så går ingen säker. Det enda förutsägbara är just oförutsägbarheten. Just därför väljer jag att förhålla mig så här.