Gamla piratfilmer och äventyrsromanen Skattkammarön

Gamla piratfilmer och äventyrsromaner går aldrig ur tiden. Det är något många minns att de som unga läst, en äventyrsroman med pirathandling, eller liknande. Självklart är Skattkammarön, skriven av Robert Louis Balfour Stevenson (vanligen kallad Robert L Stevenson). Den första utgåvan är från London 1883 och skotten Stevenson hade ett par år innan författat den under en vistelse i Schweiz inspirerad av sin styvsons teckningar. Boken blev tidigt populär i Europa och är än idag den absolut mest kända sjörövarromanen. Ssannolikt är Skattkammarrön fortfarande en av de böcker som pojkar flest läser i tidig ålder. Svenska barn har fått läsa både orginaltrogna översättningar, men också starkt förkortade och omarbetade utgåvor. Som jämförelse kan nämnas att bara till tyska språket har 13 olika översättningar åstadkommits. De otaliga filmatiseringarna bjuder på blandad förtjusning och stora besvikelser. Handlingens viktigaste och vitalaste del är faktiskt inledningen av romanen, en episod om hur huvudpersonen Jim Hawkins kom över skattkartan som är orsak till resten av berättelsens skeenden. Jim är en pojke som måste jobba på sin mors värdshus och en dag tar det in en ny gäst som hyr ett rum, det är frågan om en gammal alkoholiserad pirat, Bill Bones som fruktar att andra ur piratkollegiet skall uppsöka honom och utkräva skattkartan och när dessa i två steg kontaktar piraten uppstår tumult, först Svarte Hunden som försöker resonera med Bill Bones at frivilligt överlämna kartan och sedan Blinde Pew som överräcker piraternas dödsdom, den svarta fläcken på en papperslapp, till Bill Bones och när en större grupp män till är på väg till värdshuset hinner Bill Bones efter en hjärtattack att donera kartan till Jim som hals över huvud hinner fly undan piratgänget. Den här dramatiska upptakten utgör kanske det mest realistiska av hela romanen, ändå har utgivare ofta kortat ner det eller till och med nästan strukit det helt i syfte att åstadkomma en kortare och lättläst bok för väldigt unga barn eller läströtta individer. På samma ovarsamma vis har filmproducenterna ofta handskats med historiens viktiga inledning. Förmodligen vill de snabbt komma ut till havs och forcera berättelsen fort framåt till den andre huvudkaraktärens uppdykande. Long John Silver. Jim är i boken runt 17 år, men i filmerna oftast gestaltad som 11-å till 14-åring, eftersom det ger att andra av karaktärerna (doktor David Livesey, squire John Trelawney och kapten Smollett) lättare på film framstår som fadersgestalter och att piraterna inte genast försöker döda Jim. I några tidiga familjevänligare filmer (1934) framstår Jim i vissa stunder som en 8-åring, till exempel när Long John lovar att han aldrig skall bli pirat igen och samtidigt stjäl flera säckar guldmynt och tar ett vänskapligt farväl av Jim. Men i romanen är Jim alltså 17 år, i boken är det tydligt att Jim drivs av övermod och äventyrslust så som 17-18-åringar ofta gör. I bokens senare kapitel dödar Jim, genom ett pistolskott, piraten Israel Hands, det kanske barn i olika åldrar klarar om en mordlysten man med kniv avser att brutalt mörda dem, så filmerna presterar det oftast trovärdigt, men ibland är det momentet struket, till förvåning för många som läst romanen, eftersom det är det mest ödesmättade våldsögonblicket där Jim är ensam och helt utlämnad åt piratens mordlusta.

Över 30 biofilmer av olika kvalitet

Redan under stumfilmseran gjordes några inspelningar och den första ljudfilmen från 1934 är väldigt noga att följa boken exakt. I västvärlden har åtminstone drygt 20 långfilmer producerats och ju senare de är skapade, desto stör friheter att sväva ut från den ursprungliga handlingen har man tagit sig, eller som redan nämnts slopa hela passager eller forcera inledningen mer än vad bokförlagen vågade göra. Dock verkar man benägna om att väldigt exakt ha kvar situationen där doktor Livesey i fullständigt lugn hotar Bill på värdshuset med hängning om han ger sig på honom och att han själv skall jaga honom om han stör värdshusets ordning igen, Livesey har också varnat Bill för alkoholen och att hjärtinfarkt kan följa av hans supande.

Absolut sämsta spelfilmen torde vara 2012 med Donald Sutherland i rollen som Long John Silver, dialogen innehåller filmen igenom mycket skrik och ilska istället för normala konversationer och endast ett par personer Trelawney och Smollet talar riktig engelska, resten är modernt amerika-tugg och kläder och rekvisita är “coolare”, handlingen tycks flyttad 60 år framåt, för istället för 1750-tal som i romanen, en tid när piraternas storhetstid i Västindien nått sin slutfas, blev det en slags modern “New york-gangsterfilm” i empir-kläder och Jim förefaller vara en 25-30-åring. Ett enormt effektgödslande med explosioner men också naket och tatueringar för dem som tänder på det, allt för att täcka brister i handlingen och den usla regin och skådespeleriet som egentligen bara är vrålskrik. Det uppges att man överansträngde sig för att kunna konkurrera samtidens stora kassasuccé med de många uppföljarna i Pirates of Caribean-___ med Johnny Depp.
Näst sämst är 1990-års inspelning vilken också är präglad av tidsandan. Jim förefaller vara 14- 15 år och lite mer uppstudsig, kanske också någon bokstavskombination. Modeklädd kommer han till hamnen i Bristol inför avresan och det blir mycket spring och skutt i leran när han jagas av pirater, men en storbystad prostituerad lägger så krokben för Svarte Hund som strax genom lite bakgrundsfigurers sprattel råkar knuffas till döds utför en kajkant.  På slutet är den 1990-talsaktige tuffe tonåringen Jim besviken på Trelawnay och doktor Lindsey (vilka inte längre vill låta Jim få ut något av skatten) och byter aktivt sida till den sjysste piraten LongJohn silver och efter en i och för sig rimligt skildrad eldstrid står Jim, Silver och Ben Gunn kvar som de tre absolut sista  överlevande ur expeditionen och delar på skatten. Djärvt av producenterna på sin tid, men man fattar så klart att amerikanernas samtid gärna glorifierade motorsykelgäng och maffia i andra filmer, självklart kunde inte en adelsman och den bildade doktorn få vara de vinnande karaktärerna, i en tid där filmer alltid glorifierade “american freedom” och anti-auktoritäre förebilder.

En mer oskyldig och sympatisk glorifiering av piraten John Silver skedde på 1950-talet, en flilm blev som en slags uppföljare till Skattkammarön där Jim bara något år senare möter John Silver på nytt i England och åker på skattjakt igen. Bra skådespeleri och humor gör den filmen lämpad för hela famniljenså som den säkert var avsedd.

Den tyska tv-serien från 1966

I den Västtyska TV-serien från ZDF är Jim en lång smal18-åring och han nämner i inledningen sin ålder, Jim reder sig mycket mer på egen hand och utvecklas som person mer tydligt under berättelsens förlopp.  ZDF-serien består av fyra avsnitt ( i frankrike och DDR vidsd som 13-avsnitsserie) och sammanlagt över fem timmar, medan de vanligaste biofilmerna i regel avhandlar hela historien på ungefär drygt en och en halv timma. Redan när Bill Bones tar in på värdshuset framstår den tyska tv-serien mycket olik långfilmerna, Bill betalar i förskott sitt uppehälle med guldmynt, i de andra långfilmerna betalar han faktiskt ingenting alls innan han dött, något som påpekas eller skildras noga genom interaktionen mellan Jim och Bill. I Tv-serien erhåller Jim istället månatlig utbetalning för att vara vaksam mot främlingar och att tiga om Bills närvaro på värdshuset, i långfilmerna är det istället tomma löften om betalning som skildras.

Till Tyska språket finns redan nämnts boken i 13 översättningar på 140 års . En annan Tv-serie filmades 2007 i Tyskland.???

Sovjetiska filmatiseringar

1937 hade en stalinistisk version av Skattkammarön sin premiär där handlingen nästan helt gjortdes om till ett revolutionsdrama. Man lade också till en ny kvinnlig huvudperson och starka klass-konflikter, i Stevensons roman var det ju män från överskiktet som var de goda karaktärerna och hjälpte Jim att bärga skatten och tillsammans fick dela rikedomarna, temat ändrades således till att överklass-karaktärerna i filmen istället får sota för sitt förtryck av “folket” som främst representeras av den kvinnliga karaktären.
En Sovjetisk kvalitetsfilm i färg åstadkom man dock 1973 ?? och den hör faktiskt till de mest sevärda på grund av att det inte märks någon politisk inverkan i produktionen, filmens okomplicerade umgänge medorginalhitorian och det typiska 70-talsregin påminner mycket tidens italienska vilda western genre. Särskilt bra skildrat är faktiskt seglatsen och de lades mycket tid till att skildra hur ett litet segelfartyg faktiskt fungerar istället för att som i de flesta filmer står en kapten och poserar vid vid rodret. Intressant är också att skattkammarön i sig inte liknar en karibisk, västinindisk ö, det är ett varmt torrt klimat men faktiskt mycket barrträd.

1989 skapades i Sovjetunionen också en animerad film med sedelärande tema, barn skulle få insikt i det problematiska med piratlivsstilen där gitighet, rökning och alkoholism förstör människan. Den tecknade filmen innehöll stora musiknummer och scener med skådespelare som illustrerar händelserna fån Stevensons roman. Nästan ett förebådande om det nya postsovjetiska Ryssland med dess statsplundrande oligarkik-lass som roffade åt sig alla rikedomar.

Jämförelse av två filmer en med Orson Wells som Silver 1972 och en annan från 1999 som är riktigt dålig i förhållande till romanen.

Det har också framlagts trovärdiga resonemang som gör gällande att Stevenson också inspirerats av verkliga händelser.

Till sist: De modernistiska super-amerikanska Pirates of Caribbean är värdelösa och det är egentlgien sorgligt hur man kunnat kasta bort kapital på effektsökeri och löjlig animering och ockult, skräck-sci-fi av det. Dessa filmer kunde varit väldigt bra om de låtit Jack Sparrow genom Joohnny Depps skådespeleri stå på egna ben utan töntiga monster och demoner och overkliga, sataniska skräckmoment. En god film liksom teater vilar på fundament som språket, orkesterns förmåga och musikalisk ledning, skådespeleriet och intrigen. Några explosioner och fantastiska effekter behövs faktiskt aldrig.