Jag har alltid varit en ensamvarg och bott ensam i nästan hela mitt liv. Det blev en stor omställning när jag flyttade ihop med min älskade pojkvän.

Hans föräldrar visste inte om att han bodde ihop med en man för de trodde att han fortfarande bodde ihop med sin flickvän. Det tog lång tid innan de började ana att vi bodde ihop. Jag önskade hela tiden att han skulle våga erkänna att vi var ett par. Det största hindret var att han inte ens hade talat om att han var homosexuell. Han är heller inte alls feminin av sig vilket fick dem aldrig på dessa tankar.

Han bjöd helt enkelt hem dem och när jag öppnade dörren trodde de att jag bara var hans studiekamrat. Så vår fösta middag var väldig spänd och ännu hade han inget avslöjat. Kanske anade de något eftersom de undvek att titta mig i ögonen. Ofta avbröts jag också när jag vill flinka in och prata. De trodde att om de avbröt mig skulle de sopa undan problemen. Så enkelt var det inte eftersom min sambo krävde också att de skulle bjuda hem oss och presentera oss för sina egna vänner.

Vi har verkligen gått igenom mycket tillsammans och ju mer ni läsa bloggen desto mer kommer ni att förstå att vi inte alls lever i en modern land eller modern tid.